"Dagen samhälle är inte skapt efter att man ska skaffa barn under 25", "En kvinnas fertilitet minskar efter 25 års ålder". Båda påståendena är fullkomligt korrekta.. men väldig motsägelsefulla! Kvinnan är skapt att skaffa barn under 25, that's it.. Naturens gång är inte mycket man kan göra åt, tycka vad man vill om det med det är trots allt sanningen. Men som sagt i dagens samhälle är det inte speciellt lätt att skaffa barn vid den åldern, då det oftast behövs hög utbilning för att få ett säkert och välbetalt jobb som tryggar framtiden. Det är många än i dag som skaffar barn under 25, jag en av dem.. Det funkar, men man får kämpa tusan så mycket hårdare än vad som är rättvist, faktiskt. Känns lite som att samhället kämpar mot naturen.. Naturen går inte att ändra på, så varför? Hur många par är det inte idag som satsar på karriären, för att samhället ska se ut så. De går gymnasiet, går vidare till högskolan i antal år, skaffar sig ett stabilt jobb där de jobbar antal år för att försäkra sig om att de har tillräckligt med pengar för en ny familjemedlem. Vips så var kvinnan närmare 40! Sitter sorgset på någon fertilitetsklinik och beklagar sig och undrar varför hon inte blir gravid. Slutar med ett belopp på flera tusentals kronor till adoption.. Inte kvinnans fel, hon tänkte "smart". Men samhällets fel. Samma det här med välmående barn, risken för Down Syndrom exempelvis ökar ju nått kopiöst i takt med kvinnans stigande ålder. Tycker att samhället borde sammarbeta lite mer med naturen i detta sammanhanget då den faktiskt inte går att ändra på. Skumt det där. För 50 år sedan var det inget konstigt med att skaffa barn när man var 20, mer normalt. Idag går man på Ung Mamma grupp till och med 25 års ålder..

Jaha.. ett litet "direkt från jacqulines huvud"-inlägg blev det igen :) Nu ska jag gå och lägga mig och krama kudden. Natti puss<3

Det verkar vara många blivande mammor som har riktigt tydliga bilder av hur deras bebisar är och kan tydligt förklara varför de beter sig på olika sätt i olika situationer. Har märkt inne på många gravid forum då frågor ställs att många verkligen svarar nått i stil med "min bebis beter sig så här för att h*n känner/tycker så här". Jag är oxå sån, eller iallafall kan jag få känslor om hur jag tror att han känner när han reagerar på ett visst sätt. Jag ställde tex en fråga om hurvida deras bebisar reagerade eller ej om man knuffar, puttar eller försöker greppa dem. Min lille totalignorerar nämnligen mig hehe :P (Min tolkning). Det roliga var att alla hade olika svar om varför deras bebisar inte reagerar när man puttar på dem. Allt från "ibland vill h*n leka och ibland inte","h*n tycker det är skönt, därför flyttar den inte sig", "h*n är riktigt enveten och vill inte flytta sig". Ganska intressant, på något sätt känns det ju inte som någon omöjlighet att man skulle kunna lära känna en människa som ligger i ens egen mage, man är ju minst sagt nära varandra.

Personlighet på sina bebisar är ju inte heller ovanligt att man har när de ligger i magen. Min bild av min lille kille är tex. envis, vild och fruktansvärt viljestark. Med tanke på att han alltid vägrar att röra sig på beställning så känns det som han har en jäkla vilja och inte alls vill göra som han blir tillsagd.. Ser ljust ut för framtiden ;) Mendans andra kan ha bilder om att de har en lugn och blyg lite krabat där inne. Så, ni som har barn.. Har eran bild från bebisen i magen stämt överens med den lilla människan som kom ut? :) Jag kommer ju få en chock om min vilde kommer ut som en lugn liten försynt pojk som bara ligger och faschineras av omgivningen, hehe.. Inga problem för mig om det nu skulle visa sig att det var på det viset i och för sig ;)

Kram & Puss På Er