Nu är jag, för att inte för fina nånting, så in i helvetes jävla trött på ert förbannade tjat! Nu vet jag att 90% av alla som känner mig kommer att ta åt sig, men det struntar jag i, för jag tycker så här och står för det och ni tycker ju troligen motsattsen och står för det? Helt okej! Men nu ska jag förklara hur jag tänker!

"Men guud vilken bortskämd liten kille du är" "Nä men vad mamma skämmer bort dig" blablabla... Vi börjar med en fråga:

Hur gammal är den här lilla killen? Inte ens 2 månader, och så här har det låtit ända sedan han var 2 veckor gammal! Ni kan väl smaka på denna meningen "Vilken bortskämd liten 2 veckors bebis" någon minut och fråga er själva hur det egentligen låter... Jag vet inte vad ni kommer fram till men jag tycker det låter fullständigt rubbat.

Lowe är inte Bortskämd.

Lowe Är.

Innan jag fortsätter vill jag påminna om att det här är min åsikt och teori, det finns många teorier, men nu skriver jag som jag tycker och som om det vore vetenskapligt.

När man föds så är man inte ett tomt skal, man har ett innehåll och en personlighet redan från första minut, redan från magen till och med. Mycket byggs upp av föräldrarna, det gör det, men inte allt. Nu ska ni få tänka lite själv igen. Tänk på er själva och 5 personer som står er nära, hur många skillnader kan du komma på mellan er och hur sociala de olika personerna är, hur mycket fysisk närhet de olika personerna kräver för att må bra? Jag tror inte att alla personer ni tänker på är lika i dessa hänsenden.

Inte bebisar heller, om ett spädbarn skriker så vill den nånting, den skriker inte för att jävlas. Ett spädbarn har ingen mer än sin mamma och pappa (som den vet). Ett spädarn som du lämnar i tex babygymmet, sängen, vagnen vet inte att du kommer tillbaka om 2 minuter, den känner sig övergiven efter bara 5 sekunder. Vissa bebisar tycker det är skönt att vara lite för sig själva, vissa bebisar vill vara nära hela tiden (precis som vuxna). Skillnaden är att vuxna vet att du inte överger dem om du går på toa.

Jag låter inte min son ligga och skrika sig blå helt ensam i sängen, inte ens i 2 minuter, jag erkänner det! Lite gnäll är okej, men han gnäller inte, han gallskriker hysteriskt!

På BB låg alla andra så tyst och lugnt i sina små plastsängar medans mamman åt, Lowe har ALDRIG accepterat det, han låg i min famn när jag åt, nått annat gick inte, det kan BB-personal intyga. Var han bortskämd när han var 5 timmar gammal oxå? Skämde jag bort honom i magen?

Jag lever i den tron om att så små bebisar vi pratar om behöver det dem ber om. Dem vill inte, dem behöver! Barn går igenom olika faser, det kommer en dag då Lowe vill leka själv, det garanterar jag. Den dagen skriker han inte efter mig. Nu snackar vi självklart om spädbarn, INTE barn!

Jag känner igen mig själv i honom, jag tror inte att jag var sån när jag var såå liten som han är men när jag blev lite äldre. Klumpen jag fick i halsen när mamma skulle betala parkering och jag satt kvar i bilen. Larvigt kan man tycka men jösses vad jobbigt! Mamma fick inte ens gå på toa själv när jag var liten. Jag har alltid varit fruktansvärt rädd för att bli ensam kvar. Varför vet jag inte, jag Är väl sån.

Sen kan jag säga så här, när Lowe var 2 veckor åkte vi halmstad-stockholm-sundsvall och tillbaka. Han skrek! Jag går med vagnen var och varannan dag, han skriker! Jag försöker trösta honom men jag tar inte upp honom, det skär i hjärtat men jag kämpar.

Om ni trots detta tycker att jag skämmer bort honom så är det helt okej. Jag skämmer bort honom med kärlek och trygghet. Ett barn kan omöjligt få för mycket kärlek och trygghet från sina föräldrar. Det spelar ingen roll hur mycket kritik ni ger mig för det så kommer jag skämma bort honom med all min kärlek i hela hans liv. Jag är allergisk mot bortskämda ungar som ska ha en massa prylar hela tiden! Men kärlek ska dem ta mig fan ha, och det ska dem kräva utan att skämmas! Punkt!

Detta är min åsikt. Vad är din?

Jag har suttit hemma i 2 dagar och har inte lyckats skriva ett enda inlägg, kasst av mig! Grejjen är den att jag har så dålig fantasi och att sitta här och skriva om vilken tid jag gick upp och när jag gick och satt i sladden till tv:n för att kolla på "efter tio med malous bokklubb" och ge min söta lilla älskling mat, för att sedan äta nån macka själv och hälla i mig antal liter te, vilken tid Lowe bajsar och vilken färg och konsistens det hade idag för att sedan åter igen sätta mig i soffan för att kolla på Tyra Banks talkshow och igen ge min fantastiska son mat. Blir där i mellan massa med lek och studs med prinsen, som har börjat le på riktigt! Så sött så man smälter hihi <3 Gladast är han på morgonen när man killar honom på magen :) Jaja tillbaka till dagen, byter ett 10-tal blöjjor till och surfar runt på diverse sidor och bloggar för att slutligen dra ur sladden ur tv:n, på grund av den enorma elkostnaden som den lilla röda lampan på tv:n orsakar när den står på stand by ;) Kryper ner under mitt stooora gosiga täcke med mina 2 älsklingar och snusar sött till klockan 4 då min mini älskling gnäller lite för att åter somna till klockan är 6.

Det var en kort sumering av hur de dagar då jag inte bloggar kan se ut eftersom jag anser mig säjlv som ypperligt ointressant.

En tjej från skolan tyckte jag skulle skriva om mina framtidsplaner, bra idé men då är ju mitt problem... vilken av alla mina herrans framtidsplaner ska jag välja, det är ju inte så att jag har en, eller två, eller inte tre för den delen heller? Åh andra sidan vet jag inte om dem är värda att kallas plan med tanke på min enorma planering som ligger bakom(ingen). Vid närmare eftertanke var nog framtidsdrömmar det ordet jag sökte, och det var ju inte det hon sa.. I ärlighetens namn så är jag ursel på att planera, jag är bättre på att drömma. Jag tar dagen som den kommer och hittils har det löst sig, jag är dock medveten om att det handlar om tur och inte alls har med min berömda skicklighet att göra. Därför har jag börjat planera mer, eftersom jag inte längre bara har mig själv att tänka på utan jag har en alldeles bedårande och underbar liten son som är värd det bästa som finns. När man är ute efter det bästa som finns så kan man inte hoppas på turen. Man måste använda sin berömda skicklighet och börja planera :) Min plan räcker inte så himla långt, inte så långt så jag når mitt mål, men med skicklighet och tur så ska ni se att jag kommer dit! Nu antar jag att ni sitter här och läser och undrar vilket århundrande som drömmaren ska komma till saken och tala om vad alla hennes planer, och mål och drömmar och all skit hon snackar om är. Typ nu, tänkte jag! ;)

Min plan A är att jag ska njuta av ledigheten och Lowes första år till att börja med, mitt första år på gymnasiet avklarade jag i princip, det är idrotten och engelskan som jag missade och dem ska jag läsa upp nästa år. Utöver detta, som sagt njuta och ta vara på min sons första tid i livet. Efter jul och nyår försöka hitta nått skitjobb, vad som helst bara det innebär lite extra klirr i blöjjkassan :) Augusti 2011 börjar jag 2an, för er som slutfört mellanstadiematten så kan ni ju reda ut detta men för er andra så kan jag tala om att det innebär att jag tar studenten 2013 istället för 2012. Japp japp! Sen ska jag jobba, och eftersom jag inte har någon yrkesförberedande utbildning såå lär det få bli vad jag får. Men studera vidare direkt blir det inte för jag vill INTE bo här, och jag SKA inte bo här, eller ja.. VI SKA INTE. Jag vill bo utanför stan i ett hus med trädgård så mina barn kan springa runt och leka själva, inte bli avgasförgiftade osv osv.. Jag vill inte ens bo här så länge, men för att inte börja sväva ut på gränsen mellan plan- och dröm såå ja.. I vilket fall som helst så ska vi inte bo just precis här så länge, det kommer jag inte tillåta mig själv att göra, sen lär det ju bli nått mellanting, det blir ju nog tyvärr inte hus och trädgård innom de närmsta 2 åren, men nått annat mysigt utanför stan kanske? Ojojoj nu börjar jag flamsa utanför mina riktlinjer, hur mycket planering la bakom detta då? Ingen, bara min TANKE! och den är fullt rimlig, faktikt :)

Och nu är det med all sannorlikhet någon som tänker.. syskon till Lowe då? för det verkar alla ha i huvudet. Men då är det så här att antingen får jag rucka på en plan eller en dröm och det får tiden avgöra. I mina drömmar finns det syskon till honom med inte allt för många år i mellan, men i samma dröm finns en massa annat som inte hinns med att uppfyllas om det går så få år och då är ju frågan vad som prioriteras?

Jaa min plan räcker så långt att jag tar studenten och tar det jobb jag får. Så småning om ska jag studera vidare, till vad? Vet inte, jag vill jobba med människor och psykologi.. Inte psykolog, men det finns ju en hel djungel..

Det var det, en ärlig förklaring av framtiden, när man läser unga mammors bloggar så låter allt så fluffigt och rosa och gosigt. Bebisen och livet med bebisen är fluffigt rosa och gosigt men runt omkring, levnadsstandarden utöver det är inte lika fluffig, den är faktiskt inte det! Sen är det ju så att alla utdragna drömmar är värt det, allt är värt det och allt kan man tänka sig att offra för att få uppleva sin gosiga och underbara bebis, utan tvekan så är han det bästa som hänt mig. Jag älskar honom mer än något annat och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få det bästa <3

Drömmar är till för att uppfyllas!