Vad jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden och uppleva det där fantastiska ögonblicket en gång till. Trots all smärta så var det ju så enormt häftigt, jag minns att under värkarna vid öppningsskedet så tänkte jag "aldrig mer! Nästa gång ska jag ha planerat snitt". Jag har ångrat mig, det gjorde jag redan under krystvärkarna, dem var på tok mycket lättare att handskas med. Då kunde jag göra nått åt det, jag fick jobba, jag behövde inte bara stå där som ett fån och lida utan att kunna göra nått. Dock är ju krystvärkarna bara okej när man får krysta. Jag minns så väl hur jag nyss vart på toa och spytt och kommer ut i hallen och känner hur jag verkligen måste krysta, jag tänkte "Jag fåår inte krysta. Vi kommer aldrig hinna in", där uppkom en smått panikaktig känsla och jag försöker ropa till Mick att jag måste krysta och att vi inte hinner vänta. Vad vi inte viste då var att vi skulle ha våran lilla prins hos oss om cirka 15-20 minuter!

Jag minns hur Mick frågar på parkeringen vid förlossningen frågar om jag kan springa upp själv så skulle han hitta en parkering som han fick stå på. "Neej!". Tack och lov för det, då hade han missat det. Jag stapplade genom sjukhuset påväg till förlossning, fick stanna när där kom en värk (krystvärk), fick inte krysta, ville bara vråla, vilket jag kanske gjorde? För jag kom ihåg att Mick tyckte att jag inte skulle skrika i Cafeterian.. Hmm känslig man kan vara då ;)

Jag kommer in i korridoren på förlossningen, en gravid kvinna sitter på en stol och tittar på mig. Jag kände panik efter att det skulle komma någon personal. Det kom en yngre kvinna, hon tittade bara på mig och ledde in mig till ett rum direkt. Jag sätter mig på sängkanten och får direkt en krystvärk. Jag minns hur lättad jag var "Nu är jag i trygghet, nu kan jag göra vad som behövs", precis då kommer en barnmorska in, kom ihåg hur dem fick klä av mig mitt i värken, i alla fall så säger hon "Vänta lite, jag ska bara känna lite", VÄNTA!!!?? Va i helvete, har jag inte väntat tillräckligt???. Hon fortsätter snabbt med att säga "det är fullt öppet, krysta!". Jag ligger snett och vint med benen i olika höjder, men här fanns inte tid till att lägga sig till rätta. Nånstans där i mellen bad jag om lustgas, och den var min bästa vän. Så därför är allt väldigt luddigt här efter. Det ända jag minns väldigt tydligt är hur jag ser toppen på huvudet, massor med hår hade han lade jag märke till. Jag var i alla fall tvungen att blunda för jag klarade inte av att se det, det gjorde på tok mycket ondare då!

9 minuter senare har jag honom på mitt bröst. Han var blå, han hade haft navelsträngen 2 varv runt halsen. Men har var så fin, så otroligt fin. Det var den absolut lyckligaste stunden i mitt liv, den är helt obeskrivlig. Jag minns att jag visste vad jag skulle säga, vad säger man till en sån liten? Jag var stum men jag fick fram både ett och annat hej och jag älskar dig.

Jag vill spola tillbaka, jag vill uppleva det igen! Men det går ju inte, det förblir ett otroligt lyckligt minne :)

Jag har skrivit en förlossningsberättelse tidigare men den var så saklig och hastigt skriven. Här får ni lite mer känsla ;)

På tal om farmor förresten så har jag en fråga som ja ältat på tok för länge haha :P Min mormor är ju Lowes gammelmormor, och Micks mormor är Lowes gammelfarmor. Men vad tusan blir min och Micks farmödrar (heter det så?) till Lowe? Skumt de där asså, en farmor är ju lika mycket som en mormor, om ni fattar vad ja menar haha, samma sak med farfar såklart! Någon klok läsare här som har svar på detta kanske? Vad blir min farmor och farfar? Eller blir dem av någon anledning "ingenting"?

Sitter här febrig och jävlig, hostig, huvudvärk och en rygg som snart går av på mitten. Har tryckt i mig 2 panodil men verkar inte hjälpa nå vidare! Hmm det blir mycket mat till Lowe idag så jag slipper vara uppe och hoppa hehe :P Men sen fick han en babysitter av min farmor som han kan sitta nöjd i, i ganska långa studer faktiskt, skönt! Har han dessutom sin favorit elefant som spelar musik med sig så funkar det ännu längre :)

Jaja sitter iallafall och kollar på det här programmet om den 6 åriga tjejen som har en 60 årings kropp, hon har en sjukdom som gör att hon åldras 10 gånger snabbare. Det är så sorgligt, verkar typ vara världen underbaraste lilla tjej och så råkar hon ut för såna hemskheter, usch vad livet är orättvist ibland! Har väl dock sätt det där avsnitten 5 gånger eller nått men där är bara skit på tv, fotbolls vm och bröllop. Trodde bröllopsprogrammen skulle ta slut nu efter dem gift sig, men så var de tydligen inte :( Börjar bli tjatigt, det har fått aningen för mycket uppmärsamhet för min smak. Inte för att jag har något emot Viktoria och Daniel eller resten av kungahuset heller, tycker det är så störande med alla som klagar på dem. Herregud, ska det klagas så ska det klagas på Svenska folket som röstat för att ha monarki, kungafamiljen råkar bara bli födda till kungligheter, vad ska dem göra åt saken? Sen att våra skattepengar går till dem, so? Svenska folket har som sagt röstat för monarki, ett kungahus är till för att representera landet och eftersom det ska vara till landets fördel så betalar ju även landet. Folket valde monarki, folket valde vart skattepengarna skulle gå! Och sen allt tjat om att dem ska betala sitt bröllop själv som alla andra. Varför? Dem hade med all säkerhet kunnt göra det men har ni tänkt på hur sjukt mycket landet samtidigt TJÄNAR på att betala? All jäkla uppmärksamhet och grejjer och hur sjukt mycket turister som kommer hit av just den anledningen. Vissa har sånt tunnelseende så det är sorgligt. Ta det lugnt! Era pengar tjänas in på det här, det kan jag nästan lova! Och när det gäller Viktoria så gör hon ju verkligen bra saker för sina pengar! Resten av kungahuset har jag ingen koll på men. Jag kan ibland hålla med om att det kanske är lite onödiga pengar, men vem ska man klaga på? Å andra sidan är Sverige inte ett land som går under ekonomiskt. Allt tjat om att det finns massa fattiga människor som behöver dem pengarna bättre. Jag tror mer vi behöver se över socialens regler och lagar eller kanske politikernas prioriteringar? Knappst kungahuset. 

Varför inte ta sitt schampoo och balsam och gå ut och ställa sig? Svensk sommar, svensk sommar... suck.. Regnet ÖSER och det åskar och blixtrar. Det första jag sa i morse när jag vaknade var "Det är ju fint väder idag", himlen var knallblå! Tanken var att vi skulle åka iväg och grilla då, men det ser mörkt ut :( Vi får krypa ner i soffan framför massa filmer istället.

Nu sitter jag och Lowe i soffan, har busat med honom hela morgonen så blev han pömsig och nu har han somnat i min famn. Så mysig, min lilla prins!

Ne tomt i huvudet.. ska försöka uppdatera lite senare istället :) Puss!

Se där ja, läkarundersökningen avklarad och lillprinsen skötte sig exemplariskt, snackade och skrattade åt doktorn när han fjantade sig med honom hehe så sööt :) Han var en vacker kille på alla sätt och allt såg helt perfekt ut sa han, jag skulle vara stolt. Jag är stolt!!! <3 Växt bra hade han oxå gjort, min storkille väger nu mera 4730 gram, han har alltså gått upp 2 kilo sen han kom hem från BB, och sen var han 58 cm lång. Och det märks, 56 plaggen byts så saktoliga ut till storlek 62 :)

Jaja nu sitter jag bara och väntar på att ung mamma gruppen ska börja. Gick upp till mammas lägenhet och satt mig så länge, det soliga vädret som var i morse byttes ganska fort ut mot spöregn. Men jaa svensk sommar, det är sån den är.. samtidigt så sitter väl mamma på någon stekhet strand i turkiet medans svetten kokar i naveln, jag är avundsjuk!

Imorgon blir det oxå lite utflykter, ska ner till Båstad till min bank och försöka fixa ett bank ID och en internetbank, eftersom jag är 17 så måste pappa skriva på, larvigt! Ett ID lixom, vad kan jag göra med det? Betala räkningar, planera föräldrarledighet på försäkringskassan. Vad kan gå snett? knäppt tycker jag. Sen ska vi i alla fall till Ängelholm och hälsa på min farmor, trevligt trevligt :)

Men nu tror jag faktiskt att jag ska lägga mig ner och sova nån timma, Puss!

Solen skiner, min lilla prins har nyss somnat i famnen igen och ligger och snarkar som en medelålders karl och min stora prins ligger i sängen och sover han oxå, hehe :) Och jag hoppar i taket av glädje, humörsvägningar? Hmm ja en aning :P Ska snart försöka lägga ifrån mig den här  lilla knodden och göra mig i ordning, ska nämnligen till BVC klockan 10.40 på läkarundersökning, sen vet jag inte riktigt hur vi ska fördriva tiden. Klockan 3 är det ung mamma grupp så får försöka hitta på nått där i mellan, ska iallafall till körskolan och boka in mig. Min sista träff med ung mamma gruppen idag, känns trist som tusan :( Först är det sommaruppehåll oc efter det är min plutt för stor. Det ska finnas nån öppna förskola för unga föräldrar, eller jaa barn med unga föräldrar får man kanske säga men det är så lite folk där så dem kanske lägger ner. Tycker det är tråkigt, det är alltid kul att träffa människor man har nått gemensamt med, visst kan jag prata med 30 åriga mammor oxå och tycka det är kul men det är fortfarande inte riktigt samma sak. Jaaja that's life, världen rasar inte! :)

Nu ska jag äta lite och gå och sminka mig :) Puss på er!

Nu är jag, för att inte för fina nånting, så in i helvetes jävla trött på ert förbannade tjat! Nu vet jag att 90% av alla som känner mig kommer att ta åt sig, men det struntar jag i, för jag tycker så här och står för det och ni tycker ju troligen motsattsen och står för det? Helt okej! Men nu ska jag förklara hur jag tänker!

"Men guud vilken bortskämd liten kille du är" "Nä men vad mamma skämmer bort dig" blablabla... Vi börjar med en fråga:

Hur gammal är den här lilla killen? Inte ens 2 månader, och så här har det låtit ända sedan han var 2 veckor gammal! Ni kan väl smaka på denna meningen "Vilken bortskämd liten 2 veckors bebis" någon minut och fråga er själva hur det egentligen låter... Jag vet inte vad ni kommer fram till men jag tycker det låter fullständigt rubbat.

Lowe är inte Bortskämd.

Lowe Är.

Innan jag fortsätter vill jag påminna om att det här är min åsikt och teori, det finns många teorier, men nu skriver jag som jag tycker och som om det vore vetenskapligt.

När man föds så är man inte ett tomt skal, man har ett innehåll och en personlighet redan från första minut, redan från magen till och med. Mycket byggs upp av föräldrarna, det gör det, men inte allt. Nu ska ni få tänka lite själv igen. Tänk på er själva och 5 personer som står er nära, hur många skillnader kan du komma på mellan er och hur sociala de olika personerna är, hur mycket fysisk närhet de olika personerna kräver för att må bra? Jag tror inte att alla personer ni tänker på är lika i dessa hänsenden.

Inte bebisar heller, om ett spädbarn skriker så vill den nånting, den skriker inte för att jävlas. Ett spädbarn har ingen mer än sin mamma och pappa (som den vet). Ett spädarn som du lämnar i tex babygymmet, sängen, vagnen vet inte att du kommer tillbaka om 2 minuter, den känner sig övergiven efter bara 5 sekunder. Vissa bebisar tycker det är skönt att vara lite för sig själva, vissa bebisar vill vara nära hela tiden (precis som vuxna). Skillnaden är att vuxna vet att du inte överger dem om du går på toa.

Jag låter inte min son ligga och skrika sig blå helt ensam i sängen, inte ens i 2 minuter, jag erkänner det! Lite gnäll är okej, men han gnäller inte, han gallskriker hysteriskt!

På BB låg alla andra så tyst och lugnt i sina små plastsängar medans mamman åt, Lowe har ALDRIG accepterat det, han låg i min famn när jag åt, nått annat gick inte, det kan BB-personal intyga. Var han bortskämd när han var 5 timmar gammal oxå? Skämde jag bort honom i magen?

Jag lever i den tron om att så små bebisar vi pratar om behöver det dem ber om. Dem vill inte, dem behöver! Barn går igenom olika faser, det kommer en dag då Lowe vill leka själv, det garanterar jag. Den dagen skriker han inte efter mig. Nu snackar vi självklart om spädbarn, INTE barn!

Jag känner igen mig själv i honom, jag tror inte att jag var sån när jag var såå liten som han är men när jag blev lite äldre. Klumpen jag fick i halsen när mamma skulle betala parkering och jag satt kvar i bilen. Larvigt kan man tycka men jösses vad jobbigt! Mamma fick inte ens gå på toa själv när jag var liten. Jag har alltid varit fruktansvärt rädd för att bli ensam kvar. Varför vet jag inte, jag Är väl sån.

Sen kan jag säga så här, när Lowe var 2 veckor åkte vi halmstad-stockholm-sundsvall och tillbaka. Han skrek! Jag går med vagnen var och varannan dag, han skriker! Jag försöker trösta honom men jag tar inte upp honom, det skär i hjärtat men jag kämpar.

Om ni trots detta tycker att jag skämmer bort honom så är det helt okej. Jag skämmer bort honom med kärlek och trygghet. Ett barn kan omöjligt få för mycket kärlek och trygghet från sina föräldrar. Det spelar ingen roll hur mycket kritik ni ger mig för det så kommer jag skämma bort honom med all min kärlek i hela hans liv. Jag är allergisk mot bortskämda ungar som ska ha en massa prylar hela tiden! Men kärlek ska dem ta mig fan ha, och det ska dem kräva utan att skämmas! Punkt!

Detta är min åsikt. Vad är din?