Jag är absolut inte emot abort, jag har själv gjort abort en gång. Jag var absolut inte redo och är man inte redo tror inte jag att man kan ta hand om sitt barn lika bra, vilket barn är värda, dem SKA ha de bästa föräldrarna och den största kärlek som går att få och om man inte känner att man kan ge de så ska man få göra abort. Fast gränsen att man får göra abort t.o.m vecka 18 är enligt mig lite extrem, förrut tänkte jag inte så men nu när man varit i vecka 18 och är lite mer insatt i hur utvecklat barnet är i olika veckor så förundras jag över hur det kan vara tillåtet. Upp till vecka 12, upp till vecka 15 vid särskilda skäl skulle kännas rimligare, faktiskt. Jag får lite kluvna åsikter om abort, min första tanke är att man inte ska sätta barn till världen som man inte kan ge det som de behöver, nästa tanke blir, har man skapat ett barn så får man väl ta sitt ansvar. Det ansvaret skulle kunna vara att man tar bort barnet som man känner att man inte är redo för visserligen. Ne efter vecka 12 tycker jag att man ska ha särskilda skäl till att få ta bort det egentligen. Att ta bort ett barn i vecka 18 känns ruskigt fel asså. Det känns lite som att exempelvis narkomaner som får barn, ska vi döda dem barnen bara för att föräldrarna inte kan ta hand om dem. Ne, de finns massa fina familjer som är villiga att ta han om de barnen, samma gäller väl de oönskade barnen oxå kan jag tycka. Nu tänker antadligen många "men det är ju långt ifrån samma sak.." De tänker jag oxå men egentligen är de i princip samma sak, man kan ge ett litet barn en tablett och barnet lider garanterat inte mer än de som aborteras i magen om vi ska extrema.

Frågan om man ska göra abort när man får reda på att ens barn har vissa avikelser är oxå krånglig. På mitt första UL hittade dem systor i hjärnan hos honom vilket kunde tyda på kromosomfel så jag blev vidareskickad till en specialistläkare som tittade och förklarade lite närmare. Jag valde att göra ett fostervattensprov. Som tur var visade det att mitt barn är fullt frisk, systorna i hjärnan är det många foster som har och dem växer oftast bort innan vecka 24. Men när läkaren berättade vad systorna innebar fick jag panik, de var 3 olika kromosomskador, 2 av dem skulle innebära att barnet inte kunde överleva över 2 års ålder. Den tredje var Down Symdrom. Det som skrämde mig mest i den stunden var att de skulle vara Down Symdrom! Andledning till det är att de andra 2 alternativen var självklara, jag föder INTE ett barn som bara överlever i 2 år och under dem åren kommer han bara lida. Men barn med Down Symdrom kan växa upp vara hur lyckliga som hälst med dagens sjukvård så att göra abort i det fallet känns fruktansvärt egoistiskt faktiskt. Först tänker man, jag kommer inte kunna ta hand om ett barn med Down Symrom på det sättet som han behöver. Men sen tänker man vidare och funderar på varför jag egentligen vill ta bort det. Är det för att jag vill ha ett perfekt barn som alla andra eller är det för att jag inte tror att jag kan ta hand om det? Det är svårt att vara helt ärlig mot sig själv i den situationen. Men pojken är frisk så jag slapp tänka på de.

Folk blir alltid upprörda när man pratar om abort, de är inte min mening att göra så nån känner sig stött, bara en liten fundering och jag säger inte att jag tycker folk som gjort sena aborter gjort fel. Men jag skulle efter det här aldrig klara av att göra en abort efter vecka 10 tror jag. Sen vad andra gör är helt upp till dem.

Snöskyfflare har noll respekt för att de finns folk som är lediga asså. Tar bort snö från cykelbanan, herregud ska folk upp och cykla halv 8 på morgonen så får dem väl gå med cykeln? Och igår, telefonförsäljare, där finns en baktanke! Folk är inte riktigt klara i huvudet innan 8 så då ringer dem då så kan de lura dubbelt så många människor.

Ne, lite ironi, fast de där med telefonförsäljare vet jag inte. Dem är för jäkla jobbiga -.- Jaja, that's life :D Kom hem runt 22 från Liseberg igår, riktigt mysigt där på julen, konstsnö på allting där inne så lite julstämning ändå fast det regna hela vägen från halmstad. Idag snöar det såklart, svårt att skyffla cykelbanan om där inte är någon snö visserligen.. Well well, idag vet jag inte vad som händer, ska hem till Mick sen iallafall. Det tar ungefär en dag att komma dit så jag behöver väl inte fundera på vad som ska göras. Nej okej, 1 timma, lite mindre. Men det är så segt. Tänk att man suttit där i nästan 2 år för att träffa honom var, varannan dag, DET är kärlek! Fast de föregående 1,5 åren har jag dessutom suttit på en moped hela den vägen, i alla väder vill jag lova. Storm, skyfall och snöstorm. Tyvärr tror jag faktiskt inte ens att jag överdriver där ;P Fast nu har jag blivit gammal och klok så jag håller mig till den trygga lokaltrafiken ;D

Frågorna på frågestunden tar jag och svarar på i morgon förresten.

Nu ska jag ta en liten dusch och äta frukost :) Puss!